Skons senare historia

Under medeltiden började skomodet utvecklas på allvar, och olika typer av skor blev vanliga i hela världen. I Europa tillverkades skor ofta av trä, läder, tyg, halm och näver. Snabelskor var ett vanligt skomode under medeltiden. De var tillverkade av tyg och hade en lång spets eller snabel framtill som ofta stoppades med hö. Mellan ca 1400- och 1600-talet bar rika kvinnor i Venedig ofta mycket höga styltskor, som kunde vara upp till 50 cm höga. Styltskorna skyddade mot översvämningar men var såklart mycket opraktiska för kvinnorna att gå i, då man måste stödja sig på tjänarinnor för att kunna gå på dem och begränsade kvinnors rörelsefrihet.

Det var också under den här tiden som klackar blev ett allt mer vanligt fenomen, där både män och kvinnor bar skor med klackar. Under 1700-talet var de manliga klackskorna ofta också utsmyckade med en stor rosett över vristen. Skomodet utvecklades explosionsartat, och då tidens störta modeikon Marie-Antoinette hade över 500 par skor. Hennes make, kung Ludvig den XIV gjorde det olagligt för alla utom honom själv och hans hov att bära röda högklackade skor. Under den Franska revolutionen förbjöd dock Napoleon högklackade skor, som ett tecken på jämlikhet.

Från 1800-talet och framåt blev dock den moderna skon med påsydd sula allt vanligare, i takt med industrialiseringen och början på massproduktionens tidsålder. När symaskinen introducerades år 1846 blev det betydligt enklare och snabbare att producera skor och kläder. 1910 utvecklades en metod som gick ut på att man limmade ihop skon, snarare än sydde den. Denna sömlösa process kallas för AGO. Sedan mitten av 1900-talet har utveckling inom gummi, plast, syntetiska tyger och industriella lim lett till att skotillverkare kunnat producera en enorm variation av skor, som skiljer sig från den traditionella handgjorda skon. Läder, som använts genom alla tider för att tillverka skor, återfinns numera oftast bara i finare skor av bättre kvalitet.